Snöbus

Idag har det kommit jättemycket snö

och vi har haft jätteroligt!!

Det sägs visst att det ska vara fortsatt kallt ute framöver, så vi kommer nog få behålla snön ett tag. Det kommer bli väldans lajbans och vi ska njuta av all snö och ljuset som det för med sig. Idag har vi (läs ungdomarna) mest sprungit ikapp i snön, smakat på den, varit i vägen när Husse skottat, blivit alldeles vita, gjort snöänglar, busat och lekt tillsammans och som sagt, haft jätteroligt!

Lisas examen

Idag var det sista dagen som vi hade Lisa, gäst nr 127, här på träningsläger. Det har verkligen gått alldeles utmärkt för Lisa. Hon har hunnit lära sig massor om hundspråket och utvecklat sina sociala kunskaper. När hon kom hit ville hon helst bara försvinna, men så här sista dagarna har det varit full fart på henne. Hon har varit glad, nyfiken, hon har varit med i flocken och tålt att komma lite i vägen ibland, utan att det skulle bli så dramatiskt för henne. Hon har varit framåt och med gott humör gjort sitt bästa för att umgås med oss allihopa. Hon har träffat sammanlagt 29 hundar under sin tid här. Vi har gått på många flockpromenader med henne, hon har lärt sig att cykla och förstått att hon både får och bör ta plats i flocken.

Lisas examensfoto.

Så idag när det var dags att åka hem ville vi naturligtvis visa för hennes människor vad duktig Lisa blivit på att vara tillsammans med andra hundar. Vi gick ut till hundhagen allihopa och grejade på, lekte och busade. Lisa var mycket duktig och visade upp sina nya talanger för sina människor som blev väldigt glada och stolta över sin Lisa.

Hoppas vi ses snart igen Lisa och lycka till ute i stora världen!

Presentation av Tilda

Tilda

Mitt namn är Tilda. Jag kommer från ett land som heter Spanien. Jag är född och uppvuxen där men nu bor jag hos min Husse, i det här kalla landet som jag glömt vad det heter. Jag har inga siffror på när jag är född eller hur gammal jag är, men det spelar inte så stor roll tycker jag. Min ålder är perfekt och den är väl ungefär som Torstens, ca 8 år. Jag är en blandras men jag har aldrig brytt mig om att lära mig vad alla raser heter, så jag kan inte säga vilka jag har i mig. Men Husse verkar ganska säker på att jag har Beagle i mig. Fast det spelar inte så stor roll vilken ras man är för oss hundar, det är nog mer ett bekymmer ni människor har. Nåt jag har siffror på i alla fall är när jag flyttade till min Husse och det var 23 mars 2015. Jag väger bara 12,5 kg, så jag är en ganska liten hund.

När jag skulle flytta till Husse var jag tvungen att flyga flygplan. Det var ett väldans spektakel både före och efter själva flygresan. Jag tyckte det hela var väldigt läskigt och var ganska uppskärrad och rädd när flygresan var avklarad. Jag träffade Husse efter att jag landat och sen åkte vi bil en lång stund innan jag äntligen kom hem. Då fick jag träffa Torsten, Ville, Albin, Hugo och Kvikk. Det var väldigt intressant, för dom var så lugna och trygga. Jag kände mig mycket välkommen och dom tog verkligen hand om mig från första stund vi träffades. Dom hjälpte mig att lugna mig efter den långa resan och visade mig runt i mitt nya hem. Det är också mest tack vare dom som jag kunnat hitta tillbaka till mig själv - mitt förnöjsamma, lugna jag. Men det tog lång tid för mig att bli balanserad. Lång tid att bli av med den ängsliga, vilda energin jag hade förr i tiden. Jag har motionerat mycket och gjort mitt bästa för att lära om många vanor och reaktioner.

Jag var rädd, ängslig, ur form och förvirrad när jag kom hem till Husse. Men det var då det. Nu är jag stark och förnöjsam, lugn och för det mesta trygg. Det dyker upp stunder då jag åter blir förvirrad av världen, men det går vanligtvis snabbt över. Jag har stor integritet och är noga med vem som får komma fram till mig. Jag vill ha lugn och ro, ordning och reda. Om det blir stökigt blir jag upprörd och då försöker jag hjälpa Husse att reda ut det som händer. Jag är känslig, vaksam och håller noga koll på min omgivning.

Jag tycker det är supermysigt att gå på flockpromenad, att vara ute i hundhagen och i skogen. Bland det bästa jag vet är att solbada och bara bli varm i hela kroppen. Det går ju mindre bra på vintern i det här kalla landet, för solen värmer ju knappt. Jag behöver täcke på mig när det är kallt, fast jag tycker om när det är snö ute, för det är jätteroligt att leka i snön. Om det inte blåser så är snö jättekul och väldigt vackert. Att äta mat är viktigt för mig och jag tycker nästan att allt man kan stoppa i magen är supergott. Jag tycker det är jättemysigt att ligga framför brasan om kvällarna. Jag ligger så när jag kan tills det blir för varmt och då flyttar jag upp mig i soffan istället.

Jag är för det mesta en allvarlig hund, men jag får även glädjeryck varje dag då jag bara måste fira livet! Det gör jag genom att antingen springa så fort jag bara kan ute i hundhagen eller vifta på svansen så jag nästan ramlar framför Husse. Dom stunderna tycker jag även om att bli klappad, vilket jag annars inte är så värst förtjust i.

Ni har kanske förstått nu att jag är väldigt förtjust i min Husse. Jag är även väldigt mycket om Torsten, men Husse är jätteviktig för mig, för han är min trygghet i livet! Om han åker bort (vilket han gör väldigt sällan, som tur är) blir jag mycket upprörd och frågar och tjatar på min flock om vart Husse är och när han kommer tillbaka. Men då tycker dom att jag ska sluta fjanta mig och vänta i lugn och ro tills han kommer tillbaka, för det gör han alltid.

Husse kallade mig länge för Vilda-Milda-Tilda, men nu räcker det med Milda-Tilda, för jag är inte särskilt vild längre.

Framsteg på träningsläger

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om hur det går för vår gäst Lisa som är här på träningsläger. Efter att första dagens chock över att allt var nytt lagt sig, så har Lisa sakta men säkert blivit mer och mer nyfiken, framåt och glad. Hon är nu för det mesta positiv och intresserad av det vi hittar på. Hon är med i flocken och umgås med oss och alla våra kompisar. Ibland blir hon skrämd om nån kommer för nära, men hon släpper det och går vidare snabbt. Hon tycker att flockpromenader är jätteroligt och vill att vi ska gå på minst 10 stycken varje dag. Idag har hon fått cykla och det var nog ännu mer kul! Hon sprang väldigt bra och jobbade på väl med sällskapet som bestod av Robert, Hugo och Brasse. Ja, just det, hon var ju ute på två turer idag, första gången var det med Pastis och Lipton. Bra jobbat Lisa!

Lisa pigg och nöjd ute i hundhagen.

Ni undrar kanske vad vi har gjort för att hjälpa Lisa? Ja, egentligen har vi inte gjort så mycket annat än att erbjuda henne vägledning, beskydd och uppmuntran. Husse har stått för vägledning och beskydd, medan vi hundar har uppmuntrat henne att helt enkelt vara hund. Det har vi gjort genom att låta henne vara ifred när hon behövt och väckt hennes nyfikenhet mot andar hundar. Den biten är lite svår att beskriva för er människor, men jag kan ju göra ett försök.

Lisa är med mitt i flockens stoj och bus.

För det första bryr vi hundar oss inte om varför saker och ting är som dom är. Utan Lisa har varit bra precis som hon varit, fastän hon hade negativ energi. Det har varit hennes eget ansvar att ändra på sig för att anpassa sig till flocken. För om man inte gör sitt bästa för att anpassa sig får man inte vara med i flockens styrka. Flocken är viktigare än individen, för oss hundar, och vi gör vad vi kan för att anpassa oss till den. För Lisas del bestod det till att släppa dom gamla mönstren och istället hitta nya och efterlikna flockens.

Lisa studerar oss alla noga för att förstå hur hon ska bete sig.

Den här flocken som ju består av min familj och våra dagiskompisar plus dom gäster som stannar över natten då och då. I den här flocken är de allra flesta balanserade, trygga och stolta. Vi är glada och nyfikna på livet och dess gåtor. Så för att Lisa ska få vara med måste hon göra sitt bästa för att hitta tillbaka till dom sidorna hos henne själv. Och när hon visar oss den energin får hon mer än gärna vara med i flocken och sällskapet. Vi säger alltså ok till positiv energi och låter negativ energi bara vara ifred. I stora drag är det det vi har gjort för att hjälpa Lisa att hitta tillbaka till sin nyfikenhet.

Det ska bli kul att se hur Lisa utvecklas dom kommande dagarna. Hon har ju som sagt redan gjort stora framsteg, men saker och ting kan ju alltid bli en smula bättre, trevligare och roligare.

Gäst nr 128 och 129

Vi har två nya gäster på besök. Dom råkar vara systrar med varandra, fast dom bor inte tillsammans. Deras familjer är bekanta med varandra och det blev som så att systrarna behövde hälsa på hos oss samtidigt. Gäst nr 128 heter Maisy och 129:an heter Alice. Dom är Labrador retrievers, är nästan 3 år gamla och dom ser så gott som exakt likadana ut.

Gäst nr 128, Maisy.

Gäst nr 129, Alice.

Maisy är en mycket glad tjej som mest bara vill leka och ha det kul, medan Alice är lite mer allvarlig och en liten smula fundersam av sig. Fast hon är också glad av sig och dom har väldigt kul tillsammans! När dom leker och springer så tänker dom inte på att det är en bra idé att se sig för, så jag tror nog dom har sprungit på oss allihop minst en gång i alla fall. Men det gör inget, det har gått bra för alla inblandade. Det är kul med glada kompisar som trivs med allas sällskap!

Grattis Ville

Grattis Ville

på

12-årsdagen!

önskar

Torsten, Albin, Hugo, Tilda, Robert,

My, Brasse, Kvikk

dina människor och

alla dina kompisar!

Du är bäst!!

Gäst nr 127

Gäst nr 127 heter Lisa. Hon är på träningsläger hos oss. Vad är det och varför då, undrar ni kanske? Jo, som så här är det, att vi får ibland besök av kompisar som har problem med det ena eller det andra i livet. Vi gör då vårt bästa för att hjälpa dom här hundarna att bli av med problemen, eller åtminstone minska dom, och hitta tillbaka till ett balanserat liv. Lisa är hos oss för hon känner sig väldigt osäker på hur hon ska bete sig mot och med andra hundar. Sånt är ju vi väldigt bra på, så vi ska försöka lära henne hundspråket igen, som hon verkar ha tappat nånstans på vägen genom livet.

Gäst nr 127, Lisa.

Lisa är knappt 5 år gammal och en blandras mellan Dvärgschnauzer och Jack Russell terrier. Hon är en väldigt försiktig hund som inte vill synas för mycket eller vara i vägen för nån. Speciellt inomhus. Hon går omkring så försiktigt hon kan och sitter oftast vid sidan om för att inte komma i vägen, så här dom första dagarna. När vi är ute har det dock blivit en del fart på henne. Hon är med i flocken och följer efter Husse. Det är jättebra och fina tecken på att hon börjar bli nyfiken på världen igen. Om nån dag gissar jag på att hon kommer vara mycket mer avslappnad och trygg inne i huset också.

Det vi gör för att hjälpa henne är egentligen mest bara att vara oss själva och låta henne studera oss. För det gör hon, hon funderar så det knakar, på massor av saker. Till exempel varför vi gillar att vara tillsammans med varandra så mycket, hur vi samtalar med varandra och hur hon ska göra för att själv hitta lusten att umgås med sina artfränder. Vi låter henne vara ifred när hon vill och hon får vara med när hon vill. Tid är viktigt vid rehabilitering och det har vi hundar gott om. Sen om några dagar kommer hon få börja träna på att vara nära andra hundar och vara med i flocken när den blir lite uppspelt, som till exempel när vi leker och skäller. Det blir säkert en del annat smått och gott också, som dyker upp medan dagarna går.

Jag tänkte att jag ska uppdatera er på hennes framsteg om några dagar och sen så ska vi så klart ta examensfoto när det är dags för henne att åka hem igen.

Presentation av Hugo

Hugo

Det är jag som är Hugo. Jag är en Rottweiler-blandning. Vad jag har för fler raser i mig vet jag inte, och det spelar inte så stor roll, tycker jag. Jag ser ut som en Rottweiler, men en liten en för jag väger bara 29 kg. Jag fyller 4 år den 26 maj i år och då har jag bott hos Husse i drygt 3 och ett halvt år. Jag flyttade till Husse när jag var ungefär 4 månader gammal. Före det hade jag bott lite här och lite där, utan att ha nån speciell människa som tog hand om mig. Min första tid som valp var således rätt så usel, tills jag hamnade hos Husse. Och här ska jag vara så länge jag finns.

När jag kom hem till Husse var jag liten, mager och rädd för människor. Men jag växte snart på mig och fick snabbt förtroende för Husse. För att inte tala om Torsten och dom andra hundarna som bodde här då. Dom blev bums mina bästa vänner och dom tog hand om mig, hjälpte mig med livet och alla dom frågor och funderingar man har som valp. Jag var snäll och glad som valp, alltid leksugen och på det hela taget en lättsam krabat.

Jag är fortfarande en glad och lekfull hund som tycker det mesta är toppen. I flocken är det min uppgift att se till så vi alla kommer överens, både inom familjen och alla dom kompisar vi har som kommer hit. Om jag tycker att nån inte sköter sig går jag emellan och avbryter eller skapar ordning. För jag tycker att man ska vara snäll med varandra, ha roligt och mysigt tillsammans. Det blir så mycket lättare och trevligare då. Jag känner mig stark och trygg, är som sagt en glad typ, men kan ibland bli en smula förvirrad av livets underliga mysterium.

Jag brukar hjälpa Husse när vi har nya kompisar som kommer och hälsar på för första gången, på det vi kallar för studiebesök. Då hjälper jag Husse genom att berätta vad det är för en hund som kommit hit. Jag visar honom om det till exempel är en trygg hund eller en som är ovan att umgås med andra hundar. Sen får jag visa våran gård för den nya hunden och så brukar vi ta en sväng ute i hundhagen och kanske spring ikapp lite grann. Det är roligt att ta hand om nya bekantskaper, både hundar och deras människor. Efteråt känns det extra bra för Husse blir alltid stolt över mig när jag har hjälpt honom.

Nånting som jag inte är så förtjust i är att vara utan min flock. Jag blir ganska orolig då och en smula ängslig. Även om jag är med mina människor som jag känner så väl. Jag mår bäst när jag har tryggheten i flocken. Husse brukar säga att jag egentligen skulle behöva träna på att vara själv ute i världen lite oftare. Fast å andra sidan, när jag var på kurs med Husse förra våren gick det riktigt bra att vara utan min flock och det kändes spännande att vara ute på äventyr med Husse. En annan sak jag inte tycker om är dörrar. Dom ska man snabbt skynda sig igenom tycker jag - när dom öppnas alltså.

Jag tycker om att leka, gå på skogsturer, cykla, flockpromenader och att vara med mina vänner. Jag tycker väldigt mycket om mat, äter oftast lite för fort och det är verkligen inte så dumt att bli kramad och klappad. Ibland får jag sova med Husse i sängen och då tycker jag bäst om att ligga så nära honom jag kan, under täcket. Det är jättemysigt!

Vänta-träning

Varning för tre små, fina hundar.

Doris, Albin och Viggo.

Nä, jag skojar bara. Nog för att dom är söta dom här små hundarna, men vi tränar faktiskt för Viggos skull. Som ni ser tycker han det är ganska oangenämt att sitta tillsammans med andra hundar och att bli fotad. Så behöver han ju verkligen inte tycka när han har så gott sällskap. Det är helt ok att tycka det är skönast att vara för sig själv, men det bör ju inte kännas jobbigt att sitta med andra. Eller bara att sitta stilla och vänta. Det är bra att kunna vänta, så därför försöker vi hjälpa Viggo att bli mer bekväm med det momentet.

Som ni ser har han bra förebilder i Doris och Albin, som tycker det är helt ok att vänta, bli fotat och att sitta med andra. Samma storlek är dom ju också, och det är nog även det en fördel för Viggo. Det är bara att kämpa på Viggo, så känns det snart bättre och enklare att vänta.

Presentation av Albin

Albin

Hej! Jag heter Albin. Jag blir 5 år gammal till våren, den 7 april för att vara exakt. Jag är en blandras mellan Papillon, Phalène och Chihuahua. Min vikt ligger på ca 7,5 kg så jag är en ganska så liten hund - till storleken alltså. Jag flyttade hem till Husse 3 juni 2013, då jag var 2 månader gammal. Det har berättats för mig att tanken var att jag skulle bli Gammel-Mattes bästa vän, men jag och Husse passade bättre ihop tillsammans. Jag tror det är för att Husse behöver mig, medan Gammel-Matte har My som bästa vän istället.

Det brukar sägas om mig att jag alltid varit lillgammal. Redan som liten valp var jag lugn och klok, fast lekfull och med mycket spring i benen. Jag var tydligen lättsam som valp, jag följde bara med Husse eller Torsten och var nöjd med det. Jag var nästan alltid utan koppel första tiden när vi var ute i skogen eller på promenader, något som gjort mig till en väldigt bra följare. Jag höll inte på med att hitta på en massa otyg, utan jag var mest lugn och grejade på med nån leksak eller var tillsammans med mina vänner.

Jag är en glad och vänlig, men allvarlig hund. Jag vill ha ordning och reda, har stor integritet och låter inte vem som helst komma mig för nära. Jag behöver lite tid på mig för att lära känna nya människor och hundar innan jag blir vän med dom. Jag måste oftast sätta tydliga gränser till både gamla och nya kompisar, så att jag får det utrymme jag behöver för att känna mig trygg bland dom andra hundarna. När man blivit trampad på en gång för mycket blir det viktigt med utrymme. Därför brukar jag vänta till sist innan vi alla går genom dörrar och grindar, så slipper jag trängseln och risken att bli knuffad. Förutom det är min storlek mycket bra, för när man är liten får plats på de flesta stället utan problem.

Jag tycker mycket om att leka och kan underhålla mig själv väldigt länge, bara jag har en leksak. Hårsnoddar är väldigt bra leksaker och jag brukar ta dom ifrån Gammel-Matte när hon sitter i soffan. Jag behöver mycket motion, för jag har en hel del energi. Promenader, skogsturer och en och annan tur på löpbandet eller med cykeln behöver jag varje dag. Annars blir jag rastlös och uttråkad. Jag är väldigt bra på att larma när det händer saker på gården, till exempel när det kommer nån eller om det går förbi andra hundar på vägen. Då brukar jag skälla tills dom stora hundarna eller Husse kommer och tar över. Jag är en utmärkt diskmaskin och tvättar alla matskålar så noga jag kan, varje gång vi ätit. Jag är snabb och stark och klarar utan minsta problem att hålla samma tempo som dom stora hundarna. Jag skulle nog påstå att jag orkar mest och längst av alla i vår flock. Jag är inte direkt nån knähund, men jag kan tycka det är mysigt att sitta i Husses knä en liten stund då och då.

Husse är min bästa vän! Jag vill alltid vara med honom och följer alltid efter honom i huset och när vi är ute. Men inte som en skugga, utan på ett vettigt sätt. Med det menar jag att jag inte behöver vara bredvid honom varenda stund på dagen, utan jag vill bara vara i närheten så jag har koll på och kan ta hand om honom. Då är jag nöjd. Och jag sover alltid i Husses säng om nätterna, för det är jättemysigt och den tryggaste platsen som finns. 

Gäst nr 126

Idag har vi fått en ny dagiskompis. Han heter Boris, är nyss 2 år fyllda och av Airedaleterrier-modell. Boris har haft en mycket händelserik första dag hos oss. Han har träffat 17 nya kompisar, gått på två promenader, börjar lära sig vett och etikett och varit ute i det fina vintervädret så gott som hela dagen.

Gäst nr 126, Boris.

Boris är inte så van att umgås med andra hundar. Så idag har vi börjat med att lära honom hur man hälsar på sina artfränder. Han hade alldeles för brått i början av dagen, men började haja att man ska ta det lugnt och nosa på varandra. Bäst är att, som ny gäst, stå stilla och bli nosad på först. Då visar man artighet och att man vill bli kompis.

Att gå på flockpromenad tyckte Boris var mycket trevligt. Han fick gå emellan mig och Husse, som nya kompisar nästan alltid får göra första tiden. Boris tyckte först att det var konstigt att vi var så många hundar som skulle gå tillsammans, men han förstod ändå rätt snabbt att det hela ju faktiskt var väldigt trevligt. Han gick på i lagom tempo och såg ut att njuta av både sällskapet och bokskogen.

Det ska bli kul att få lära känna Boris. Han verkar vara en glad och lekfull typ med en hel del energi!

Utsikten i februari

Idag var jag med Albin och Husse till stora kullen för att fortsätta mitt månadsprojekt. Jag ska ju ta en bild i början varje månad det här året för att se säsongernas skiftningar. Och uppe på stora kullen har man väldigt bra utsikt över landskapet, så jag hoppas vi får ser skiftningarna tydligt där uppifrån.

Februariutsikten.

Det kom väldigt passande en smula snö igår kväll. Februari är ju en vintermånad, så det blev ju väldigt bra det här tycker jag. Jag gissar på att det blir årets enda bild med ett snötäckt landskap. Jag hade först tänkt att Albin skulle vara med på bilden idag, men tyvärr blev bilderna med honom väldigt dåliga. Det var inte medvetet. Nästa månad blir det nån annan än jag som poserar framför landskapet.

Jag och Albin hade väldigt kul uppe på stora kullen. Vi lekte en sväng, nosade i snön på alla spännande dofter, tittade på utsikten, hoppade över stock och sten, hittade fina pinnar att springa med, busade och njöt av den friska vinterluften.