Stormar och sportlov

Februari bjöd på mången blåsig dag och mycket regn. Vår hundhage brukar aldrig vara blöt, men till och med där hittade vi några vattenpölar och sumpig mark på några ställen. Ganska bra att det varit blåsigt, för det hjälper ju till att torka upp markerna lite grann. Åtminstone gräset där man traskar omkring. Ett par stormar har vi också haft, som vi klarade oss ifrån utan fadäser eller omkringblåsande föremål. Några träd som blåst omkull i skogen har jag dock sett. Men det hör visst till med att vara träd ute i skogen.

Annars är det mesta som vanligt här hemma på gården. Husse har äntligen begripit att han ska elda i braskaminen på morgonen, nåt som speciellt Robert njuter av. Han ligger så nära kaminen han bara kan och får, tills hela han är alldeles varm och go. Själv tycker jag det blir lite för varmt efter en stund. Då lägger jag mig ute i hallen istället och svalkar av mig tills det är dags att gå ut. Jag tar mina rundor ute i hundhagen själv nu för tiden. Eller med ett litet, lugnt sällskap. Det går inte så snabbt för mig nu för tiden. Men kropp är gammal och speciellt mina bakben har blivit svaga. Men jag kämpar på och försöker hålla mig i form. Jag och Husse brukar gå ut i skogen - Albin brukar också följa med - så jag kan hålla igång kroppen blanda alla grenar och stenar. Upp och nerför den lilla kullen brukar jag också ge mig på. Det känns bra att fortfarande orka! Viljan är fortfarande på topp och jag tjatar på Husse varje dag att vi ska ut i skogen.

I veckan har det varit nåt som kallas för sportlov. Jag begriper inte vad det är för påhitt, men det är visst många familjer som åker till fjälls då för att leka i snön, tydligen. Så därför har vi haft en hel del pensionatsgäster i veckan. Det har varit trevligt, men även skönt nu när det nästa är bara vi själva igen.

Ute på söndagspromenad i solskenet.

Lilla Xenia sitter och spanar ut över gården.

Disa har varit på besök i veckan.

Viktigt hundgöra!

Disa i full fart med att hitta rätt bland alla kompisar, bäst att hålla tungan rätt i mun.

Ett par veckor framåt har vi hundar här på rehab. Så vi har att göra här hemma. Det är en stor ära att få förtroendet från hundarnas människor att få försöka hjälpa dom att hitta rätt i sig själv. Det är inte alltid så enkelt att hitta vad "felet" är, men det brukar vara till hjälp för dom som kommer hit. En del hundar har väldigt tydliga bekymmer, då blir det lättare att hjälpa, medan en del bara kommer långt av att få vara med i flocken och hitta tillbaka till sina hundrötter. Det blir spännande att se hur det går för vovvarna den här gången. Jag rapporterar om det hela om några dagar.