Gäst nr 258

I förra veckan hade vi en liten ny gäst på besök, valpen Dobby, gäst nr 258. Bara 8 månader gammal var han full i bus och struntade i vad de flesta av oss sa till honom. Han tyckte det var bäst att göra som han själv tyckte och lära sig om livet den på vägen. Jag säger då det, dagens ungdomar... Dobby tyckte i alla fall det var toppen att vara här och hälsa på. Det var så mycket spännande att greja med här på gården och så många nya kompisar att leka med. Han flyttade nästan hit, i sitt tycke! Trevligt när gästerna trivs hos oss!

Gäst nr 258, Dobby.

Dobby hade väldigt mycket energi i kroppen och var vaken nästan hela dagarna. Men så var han helt slut på kvällen och sov väldigt gott om nätterna. Han tyckte det var superkul att vara ute på gården, gå på skogsäventyr, leka i stora hundhagen och att gå på flockpromenad. Men det var inte alls kul när Husse "försvann". Då förde han ett väldans oväsen på det ena och det andra sättet tills Husse kom tillbaka. Även om  det bara var som så att han gick ut med soporna eller försvann in i köket. Vi sa åt Dobby att sluta tramsa så väldigt och efter att vi gjorde så varje gång han fört oväsen så gick det faktiskt riktigt bra de sista dagarna för Dobby trots att han inte såg Husse. Skam den som ger sig när ungdomarna är obstinata. Kom dock ihåg att skilja på riktig separationsångest och inlärda beteenden och tyckanden.

Det var trevligt att ha en valp på besök igen, men mest för att det var roligt att se min roll som valpvakt tas över av mina vänner. Förut har valpvakt varit en av mina roller i flocken, men nu när jag blivit gammal är det dags att andra sköter det ansvaret. Det var ingen som tog på sig den rollen själv fullt ut, utan det var ett fint samarbete dom emellan. Den som var närmast eller mest lämplig tog hand om Dobby när det behövdes. Känns tryggt att jag kan lämna det ansvaret, nu vet jag att Husse får hjälp när han behöver det.

Gäst nr 257

Det här är gäst nr 257, Torkel. Han var också här och firade nyår med oss för att slippa höra det läskiga oväsendet inne i stan med alla fyrverkerier. Torkel är en 4 år gammal Grey Hound från Irland och han är jättesnabb! Han sprang rundan i stora hundhagen på några sekunder! Och han var så lycklig när han gjorde det, han sken som en liten sol hela han! Tyvärr var inte Sima här, som annars brukar vara snabbast av oss alla, för det hade varit roligt att se dom två springa ikapp. Vi kanske får uppleva det racet en annan gång istället.

Gäst nr 257, Torkel.

Torkel hade en dålig start på livet och var mycket ensam berättade han. Men nu när har han det bra med sin nya familj hade han ingen större lust att berätta med än så. Bättre att ta vara på det trevliga i livet istället för att älta det gamla dåliga, tycker jag. Det var väldigt spännande att vara här och hälsa på, tyckte han. Så många nya hundar att träffa, så mycket att undersöka på gården och så den stora fina hundhagen att springa i så fort man bara kunde! 

Det där med fyrverkerier verkar vara ett elända för många hundar. Jag har förstått att det smäller både nu och då flera dagar innan det stora spektaklet inne i stan och då är det nog inte lätt att vara ute utan att vara ängslig för att det ska smälla när som helst. Lite frisk skogsluft, tystnad och trevligt sällskap gör gott efter ängsliga stadspromenader, så det kändes bra att vi kunde ha några kompisar här över nyår.

Gäst nr 255 och 256

Över nyår hade vi några nya gäster på besök. Dom här två är gäster nr 255 och 256, två muntra Franska bulldoggar, Hedda 2 år och Bosse 6 år. Det var trivsamt att ha två små frallor på gården igen. Dom snusar och pustar så hemtrevligt där dom lufsar omkring och sprider positiv energi omkring sig. Hedda och Bosse var väldigt vakna och iakttog noga allt som hände och det vi grejade med, med stor nyfikenhet.

Gäst nr 255, Hedda.

Gäst nr 256, Bosse.

Deras människor var lite oroliga för hur dom skulle uppföra sig när dom var här, för dom har tydligen fått för sig att Bosse kan vara en sur gubbe och att Hedda brukar bli ilsk när det gäller mat. Jag vet inte om det har blivit en del missuppfattningar åt nåt håll, eller vad det kan vara, för vi såg inget sånt beteende från dom. Bosse hade visserligen några åsikter när Husse dammsugade, men det löste sig snabbt. Vi såg två glada och öppna små hundar som tyckte det var väldigt intressant att vara här och hälsa på några dagar. Hedda tyckte stora hundhagen var bäst och Bosse tyckte det var roligast att få träffa en massa nya kamrater.

Tillbaka till vardagen

Så var helgerna över och dagarna har nästan övergått till den vanliga vardagen. Det är fortfarande några dagiskompisar som har jullov, så det har mestadels varit halv styrka hittills i veckan. Och imorgon är en sån där röd dag. Jag förstår fortfarande inte varför ni människor envisas med att visa dagar ska vara röda... obegripligt. Men då är visst dom flesta lediga, så imorgon är vi nästan lediga också. Vi har våra ju pensionatkompisar att ta hand om. Det ska visst bli fint väder imorgon säger Winnie, så det blir nog en trevlig, lugn dag imorgon.

Jul och nyår flöt på bra här på gården. Över julen hade vi snö! Det var väldigt mysigt och roligt tyckte vi alla. Solen sken dessutom lite grann en dag. Men så smälte snön bort och lämnade dimma på ängarna och gav oss blöta tassar som Husse torkade och torkade och torkade... När så den där nyårsnatten kom så smällde det en del runt omkring oss på avstånd. Men det var väldigt lugnt och höll på kortare tid än vad det har gjort tidigare år, så det gick bra för alla gästerna. Dom var redan trötta efter dagens intensiva aktiviteter, så de var lugna och nöjda. Det känns bra att kunna erbjuda några stackars kompisar, som annars blir väldigt rädda för fyrverkerier, en trygg och tyst plats att vara på medan nyårsraketerna och spektaklet pågår.

Så här vaknade vi till julen.

Ungdomarna busar och leker i snön.

Radarparet Emma och Robert leker med bollen.

Kom igen Emma, ta bollen från Robert! Heja!

Winnie och Moa njöt också av snön och solen.

Hugo ser till så att alla sköter sig.

"Nu är jag trött och vill gå in och vila."

Nu väntar vi på våren, fast det tar ju ett tag innan vi kommer dit. Men det ska nog gå bra att vänta den här gången också. Vintern har sin charm den också. Kyliga, klara dagar är inte så dumma dom heller. Och förresten ska man inte bry sig om att dela in vädret i bra och dåligt. Väder är väder, man får anpassa sig efter det så gott man kan helt enkelt. Men nu måste jag gå och vila, för jag har haft ont i magen ett par dagar. Jag börjar bli bättre igen så det är ingen fara med mig.