Husse har ordet: att leva med en flock hundar

Hur är det att leva med en flock hundar? Jag har levt med en hundflock i snart 10 år och jag kan säga som så att det är underbart! De senaste åren har min flock bestått av mellan 8 – 12 hundar. Men varför har jag så många hundar? Jag tar emot hundar att omplacera, att hitta nya hem åt. Men dom hundar som tillfört nåt vettigt till flocken och där kemin stämt oss emellan har fått stanna kvar, som mina egna hundar. Det är därför det har blivit ett gäng. Dom flesta av mina hundar har en svår eller besvärlig bakgrund. Två av dom har varit gatuhundar, ett par stycken har varit aggressiva. Några har haft en usel start i livet med människor helt utan kunskap, som inte brytt sig och som gjort dom illa. Det gör det hela lite mer komplicerat.

Min nuvarande hundflock: Robert, Emma, Albin, Tilda, Branson, Kvikk, Ture, Tippen, Torsten, Hugo och My.

Jag vill att mina hundar ska vara trygga, stolta och starka. Jag vill skapa utrymme åt hundarna där dom är fria, i själ och hjärta. Jag vill att dom ska få utveckla sina olika personligheter. Dom ska få hitta sina olika roller i flocken och växa in i dom. Jag försöker ge dom ett så naturligt hundliv jag kan, både fysiskt och psykiskt. Så gott det går i människans värld.

Eftersom jag tagit mig an hundarna, tycker jag det är mitt ansvar att lära mig att förstå dom och att lyssna på dom. Det är jag som måste gå in i hundarnas värld. Det är jag som måste lära mig om deras sätt att tänka och vara på. Jag bestämmer inte över mina hundar. Jag är inte deras ledare. Men hundarna lever i människans värld, med alla faror och obegripliga saker och ting det innebär. Därför tänker jag att eftersom ingen av hundarna själv har valt att vara med mig (med oss människor) är det mitt ansvar att se till att dom alla är säkra och känner sig trygga i livet. Mina roller i flocken är att vara hundarnas beskyddare, vägledare och medlare.

Det är även mitt ansvar att se till att hundarna får sina behov tillgodosedda. Varje hund ska få motion och mental stimulans. Alla ska ha rätt mängd av rätt sorts mat. Alla hundar ska få vandra i naturen, utforska sin omgivning och leka och ha roligt. Varje hund ska få utföra den roll och uppgift hen har i flocken. Varje hund ska kunna vila tryggt och lugnt på mjuka, rena platser. Dom små hundarna måste få det utrymme dom behöver från stora klumpiga tassar. Allas personliga utrymme ska respekteras och deras olika tycken och smak om hur dom vill bli klappade ska kommas ihåg. Varje individ ska ses för den hen är, för dom är alla unika.

Ute på flockpromenad, nåt av det viktigaste jag gör för hundarna.

Stundtals är det svårt och frustrerande. Det kan bli många viljor, många larm – hundar som skäller för att göra flocken uppmärksam på något, till exempel att det kommer någon till gården – eller för mycket uppspelt energi. Eller dom gånger jag går in i badrummet och det sista jag ser när jag stänger dörren är ett par undrande ögon. Vad tänker hundarna egentligen? Vad vet och kan jag om hundar? Varje dag väcks nya tankar och frågor om hund. Jag kan en hel del om hundar men jag vet att jag har så otroligt mycket att lära mig av och om dom, resten av mitt liv.

Det tar mycket tid, kraft och energi - både fysiskt och psykiskt - att ta hand om en flock hundar. Men allt det ansvaret är värt det många gånger om, för hundarna ger mig så otroligt mycket tillbaka. Vänskap, kärlek och glädje. Värme, gemenskap, sammahållning och trygghet. Mina hundar är min familj. Det är väldigt mysigt och roligt att leva med en flock hundar. Jag har så gott som alltid hundar runtomkring mig. När väckarklockan ringer på morgonen brukar jag höra ett gäng hundar som andas och snarkar. Dom sover lugn och tryggt och vet att dom kan ligga kvar, jag ska ju ta emot alla dagishundarna först innan dom behöver kliva upp. Glädjen jag möts av när dom alla vill börja dagen och gå ut på gården går inte att ta miste på. Många svansar som viftar, deras ögon är mjuka och vänliga, nosar som buttar och puttar på mig och mjuka varma huvuden som vill bli klappade. Så börjar mina dagar – med en oändlig kärlek och vänskap! Så är det att leva med en flock hundar.

Gäst nr 201 och 202

Här kommer årets första nya gäster. Gäst nr 201 Kasper, och gäst nr 202 Rasmus, är två stycken Engelsk Springer Spaniel. Kasper är 6 år och Rasmus är 8 år. Trots att dom ser i princip likadana ut är dom inte släkt, men däremot är dom bästa vänner. Grabbarna är här om dagarna och dom har varit här i ett par veckor nu. Det går väldigt bra för dom och vi tycker det är trevligt att dom spenderar dagarna tillsammans med oss. Båda två är snälla och tycker det är spännande att vara på dagis hos oss.

Gäst nr 201, Kasper.

Gäst nr 202, Rasmus.

Kasper är nyfiken och lite försiktig av sig. Han trivs väldigt bra i flocken och är på väldigt gott humör om dagarna. Rasmus är lite mer en farbror och grejar mest med sitt, nosar mycket och undersöker alla spännande dofter han hittar. Han är även van att göra lite som han vill, men när man umgås i flock måste man vara noga med att lyssna på och vara uppmärksam på alla andra. Det tror jag dock att han kommer lära sig i ett nafs.

Vi ska göra vårt bästa för att Kasper och Rasmus ska trivas hos oss. Det blir nog en lärorik första tid för dom, men det verkar dom tycka är intressant och roligt. Vi kommer att gå många promenader tillsammans, samtala om livets mysterier, leka ute i hundhagen och greja med viktigt hundgöra ute på gården - många bra sätt att lära känna varandra och bli kamrater!

God fortsättning

God fortsättning allihopa! Nu är jag igång igen efter en liten konstpaus från berättandet, så här i början av året. Vardagen är tillbaka till sin sedvanliga lunk efter allt spektakel som var i december. Våra dagiskompisar är här om dagarna och vi har bara haft ett fåtal övernattningskompisar senaste dagarna. Om dagarna är vi ute på gården, går promenader, leker i hundhagen och funderar över livets mysterier tillsammans. Fast det har varit en hel del regniga dagar, ni vet när det regnar så mycket att det blir tråkigt att vara ute. Men nu verkar den typen av väder vara över och det börjar torka upp i markerna.

Det enda som egentligen hänt sen sist är att Albin blev tvungen att åka till veterinären då han fick magsjuka i förra veckan. Men oroa er inte, det var inget som smittade och han mår bra igen. Men han var rätt så ynklig och trött några dagar - det var faktiskt synd om honom.

Albin mår bra igen, men jag ser nu att han nog skulle behöva gå till frisören...

Zorro har precis varit och hälsar på oss ett gäng dagar och han hade sin vän Charlie med sig. Det var väldigt trevligt att träffa honom igen. Han mår utmärkt i sin nya familj och trivs jättebra med livet. Han tyckte det var kul att komma hit och hälsa på igen, men det var ännu kuligare när hans Matte och Husse kom för att hämta hem honom och Charlie igen. Borta bra men hemma bäst, som man säger! Så ska det vara och det känns förträffligt att Zorro har det så bra som han ska ha.

Vår glada kompis Zorro.

Zorro med sin vän Charlie.

Det har inte blivit så värst många lyckade bilder senaste veckorna. Det har bland annat varit väldigt mörkt när det varit mulet och regnigt och dom dagar det blev soligt och ljust tyckte jag det var viktigare att njuta av stunden än att försöka knäppa kort. Var sak har sin tid. Jag är övertygad om att det kommer många bra tillfällen att få fina foton framöver.

Soluppgången för några dagar sen.

Månen.

Robert modellar åt mig - övning ger färdighet.

Ute på promenad i bokskogen med huvudtruppen.

Ja ni... vi får se vad det här året, 2020, för med sig. Ta vara på dom små, bra stunderna. Se det positiva i livets olika skeenden och i vardagen. Fira både det lilla och det stora. Var rädda om er och gör vad ni kan för att må gott.