Husse har ordet: 10 år med Torsten

Käraste Torsten

Första gången jag träffade dig var du bara 5 veckor gammal. Du sov med dina kullsyskon i bastun som din mamma tyckt var den bästa platsen att använda som valplåda. Jag visste på en gång att det var du som skulle bli min hund. Min första egna hund. Varför vet jag inte, men så var det, och du skulle heta Torsten. På nåt sätt visste precis vem du var när jag såg högen med små svartbruna valpar.

När jag tre veckor senare hämtade hem dig beskrev uppfödarna dig som den jobbigaste av alla valparna i kullen. Du busade jämt och sprang gärna iväg från resten av valparna för att gå på upptäcktsfärd på egen hand. När vi så kom hem - efter att du sovit hela vägen - fick du träffa din nya flock. Det var bara två till då, Bilbo och Ville. För att fira att du kommit hem gick vi ut på äventyr i skogen allihopa. Du hade bråttom redan då. Du skulle vara överallt på samma gång och du hade jätteroligt bland alla löven i det höga gräset.

Första tiden hemma var det fart på dig hela tiden. Du grejade på med än det ena, än det andra. Du skällde på katten, lekte, busade och undersökte världen med stor entusiasm. På kvällarna fick jag hjälpa dig att varva ner. Jag blev tvungen att lägga dig på min säng och sitta med dig tills du somnade. Annars for du iväg för att hitta på nya hyss istället.

Som valp och unghund var du mer eller mindre en liten vilde. Du hade alltid högt tempo, du var alltid glad och du gav järnet i allt - vare sig du skulle springa efter bollen eller äta mat och allt där emellan. Ibland blev jag helt ställt och undrade vad jag gett min in på som skaffade en sån här hund. Så här i efterhand förstår jag nu att du krävde 100% av mig och din omgivning, precis som du allt själv ger 100%.

Husse och Torsten.

Du har lärt mig så mycket om hundar och livet. Jag tror inte att jag själv förstår hur mycket det egentligen är. Och det känns som om du alltid funnits där. Där vid min sida. Glad, rolig och lite tokig. Trygg och stark. Kärleksfull och omtänksam. Du har stöttat mig - och min mor - i svåra perioder i livet. All glädje du gett mig, all frustration du fått mig att känna och som du tvingat mig att lära utav. Alla hundratals kilometer du har promenerat bredvid mig. Alla hundar du hjälpt mig att introducera till flocken, som varit så lättsamt eftersom dom alla tyckt om dig med en gång. Jag har alltid känt mig helt trygg med dig vid min sida. Som den gången det dök upp en ful gubbe ur golvet och du skyddade min mor med sådan energi och pondus, fast det var ju bara rörmokaren som varit i källaren. Ingen är så trygg som bredvid dig.

Nu har åren gått och det är idag 10 år sedan du kom hem till mig, Torsten. Jag hoppas att du har haft ett bra liv så här långt. Trots att mycket har hänt och vi varit med om mycket tillsammans, även om du varit med upp till Norrland ett par gånger och du har träffat en 200 hundar, önskar jag att kunna få visa dig hela världen.

Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till dig. Kan jag leva mitt liv med en bråkdel av din vänlighet, trygghet, livsglädje, omsorg och omtänksamhet kommer jag att vara stolt på ålderns höst. Du, min bästaste Torsten, är min förebild och om fler kunde vara som du, skulle nog världen vara en lite bättre plats.

Tack känns som ett för litet och futtigt ord, men är väl det som passar bäst i sammanhanget. Tack för allt, Torsten! Jag är så glad och tacksam att jag får vara din Husse! Jag älskar dig, Torsten!