Hos veterinären

Idag har jag varit på äventyr med Hugo, Robert, Husse och Gammel-Matte till veterinären. Det var jätteroligt! Först fick vi åka bil och bara det är ju jättekul, för när man åker bil kan man titta ut på när landskapet susar förbi och lukta på alla dofter som letar sig in i bilen. När vi var framme hos veterinären fick vi först vänta en liten stund innan vi fick komma in på ett rum. Sen kom tant veterinären som först hälsade på oss och sedan började med att undersöka mig.

Jag har nämligen lite ont i kroppen och känner mig stel om kvällarna. Så ska man inte ha det, tyckte både veterinären och mina människor. Så veterinären klämde och kände på mig en lång stund, gjorde en massa böjprov och titta i munnen på mig. Det var både trevligt och mindre skönt ibland. När hon var klar så kom hon fram till att hon inte var säker på vad som fattas mig, men misstänkte att det kan vara nån typ av artros. Det kan visst bli så när man använt sin kropp mycket och ordentligt från när man var liten. För att se om hennes misstankar stämmer har jag fått en medicin som kanske kan hjälpa mig. Och så sa hon att om det inte händer nåt får vi gå vidare med fler undersökningar.

Under tiden som jag blev klämd på så fick Hugo sig en spruta, men det brydde han sig inte om för han blev kliad på bringan samtidigt och det var mycket trevligare än att bry sig om det där lilla sticket tyckte han. Det var allt Hugo skulle göra idag. När min undersökning var färdig, så var det Roberts tur att ställa sig på bordet. Han har nämligen en liten knöl vid svansroten som Husse kände sig en smula bekymrad för. Veterinären tittade på den och kom fram till att den antingen kommer försvinna av sig själv, eller så kommer den att behöva opereras bort om den bara blir större.

Så var vi alla klara och vi fick en jättegod godisbit av veterinären. Hon tyckte vi hade varit väldigt duktiga och var imponerad av att vi var så lugna, trots att vi var tre hundar samtidigt. Då blev Husse väldigt glad och stolt över oss. Själv var jag väldigt stolt över Robert som verkligen gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn och stilla och lyssnade noga på oss andra. Han var väldigt duktig faktiskt!

Väl klara med alla undersökningar och sprutor, så åkte vi hem igen och äventyret var över. Bilfärden hemåt var minst lika kul som den bortåt och det var skönt att komma hem igen. Alla ville nosa noga på oss och frågade massor med frågor om vad vi gjort och hur det gått. Vi svarade så gott vi kunde och sen somnade Robert må ni tro. Pladask i köket bara, efter att ha jobbat hårt med att uppföra sig så fint han bara kunde. Jag och Hugo var också trötta och vi lade oss och sov en stund vi också.

I hemmets lugna vrå igen.

Nu får vi hoppas att den här medicinen jag ska ta ett tag framöver hjälper mig att inte ha så ont och bli stel. Det är faktiskt ganska tråkigt att inte få kasta boll längre och att bli stel om kvällarna. Håhå jaja... inte lätt att bli gammal, verkar det som.