Det här är den här bloggens sista inlägg. Jag varken kan eller vill fortsätta den, då det på många sätt och vis faktiskt var Torsten som skrev och berättade. Det skulle kännas fel och det skulle inte bli samma sak, helt enkelt. Jag tänker avsluta med att berätta lite om Torsten och hur det har varit att ha honom vid min sida, sedan han var åtta veckor gammal. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om honom egentligen, men jag tror inte det skulle göra honom rättvisa ändå. Han var en fantastisk hund, en sån som man bara får ha en gång i sitt liv.
Det började med att jag ville ha en egen hund. Vi har alltid haft hund i familjen. Det har varit många hundar som kommit och gått genom åren. Men nu var det dags för mig att hitta min egen. Varför jag ville det så gärna, det vet jag egentligen inte. Då fanns ingen plan på att starta hunddagis och -pensionat eller hjälpa människor med deras hundar, men jag hade en stark längtan efter en egen hund. Jag tittade runt på Blocket och jag har för mig att det bara tog nån dag, så hittade jag en annons med blandrasvalpar - Rottweiler, Dobermann, Collie, Schäfer och Labrador. Där var det! Jag ringde uppfödaren och fick genast en tid för att komma och titta på valparna som då skulle vara fem veckor gamla.
Dagen kom och väl framme vid uppfödaren var jag spänd och glad. Min mor, far och lillasyster var också med och när vi fick se valparna så låg dom och sov i en stor hög i en bastu - för där tyckte mamma tiken att dom skulle vara. Åtta stycken var dom, två gula och resten black and tan med vita tecken. Vi kom egentligen helt fel tid på dagen för valparna var jättetrötta och rörde sig knappt ur fläcken. Men vi tittade på dom så gott det gick ändå. Dom vaknade till lite grann efter ett tag och gick runt bland oss en liten stund men somnade snart igen. Men jag visste redan vilken valp som var min. Det fanns ingen tvekan om vem det var och han skulle heta Torsten. Varför vet jag inte, men jag var helt säker. Och så blev det.
När valparna blivit åtta veckor for vi iväg för att hämta hem min Torsten. När vi kom fram till gården där dom växt upp fick vi höra av uppfödaren att min valp var den som var värst och jobbigast i hela kullen. Han brukade springa iväg på egna äventyr om dagarna och var just nu i full fart med att busa runt i en stuga på gården som hyrdes ut till sommargäster. Uppfödaren hade fullt sjå med att hämta honom men kom till slut med honom och la honom i famnen på mig och sa att det var bäst att jag höll i honom. Vi ordnade med pappersexercisen och så bar det iväg hemåt. Torsten somnade rätt snabbt i bilen och sov hela vägen, medan jag satt bredvid honom och var allmänt lycklig.
När vi kom hem fick han träffa Bilbo och Ville, familjens två Golden-blandningar. Dom kom väldigt bra överens alla tre med en gång och tyckte mycket om varandra. Jag kommer ihåg att vi första dagen gick ut på en liten tur i skogen och försökte knäppa några kort, men alla blev suddiga och alla blev bara på gumpen, för lille Torsten sprang omkring hela tiden och åt fel håll dessutom. Det var omöjligt att få en vettig bild, ett minne som gett många skratt genom åren.
Torsten var ett riktigt yrväder från dag ett! Full av energi och livsglädje skulle allting undersökas och tas an med liv och lust och stor iver. Han var väldigt dålig på att vila och på kvällarna fick jag sova ner honom för att han skulle kunna somna. Jag sov första tiden med Torsten i kökskammaren och där fick jag helt enkelt sitta med honom tills han somnade för kvällen, för att sedan försiktigt smyga mig ut för att inte väcka honom.
Som unghund var Torsten jättejobbig! Fortfarande ett yrväder med massor av energi som tog sig an allt till hundra procent. Stor, stark och stöddig lärde han mig grunden för mitt arbete och min hundfilosofi idag. Han lärde mig om självdisciplin, självbehärskning, vikten av motion, att få använda kroppen till max och om mental stimulans i vardagen. Han lärde mig mycket om starka, svåra hundar. För det var precis sån han var.
Även om han var väldigt jobbig, och jag fler än en gång frågade mig själv hur jag skulle fixa detta, så har Torsten alltid varit en otroligt snäll och vänlig hund. Han var så gott som alltid glad och på gott humör. Han var ängslig ibland vid vissa tillfällen, men aldrig sur och grinig. Den enda gången han tänt till var den gången då rörmockaren dök upp ur golvet från källaren, då vaknad alla vaktinstinkter till liv, det bara mullrade i honom. Men så fort han förstod att allt var i sin ordning så släppte han det hela. Jag var inte med just den gången utan det var min mor som fick uppleva det hela. Hon brukar säga att då visste hon minsann att hon var tryggt beskyddad med Torsten vid sin sida.
Med åren utvecklades Torsten till en mycket varm och omhändertagande hund. Alla hundgäster som har varit här på gården har tyckt om Torsten. Och alla människor som träffat honom har blivit förtjust i honom. Han hade den energin helt enkelt, en riktig klippa med ett hjärta av guld. När min mor blev sjuk med utmattningssyndrom låg han ofta tätt bredvid henne när hon vilade i sängen, trots att han nog egentligen mest ville vara ute och springa. Han har alltid gett stöd och trygghet till oss alla, människor och hundar. Och katter.
När Torsten var 4 år fick vi kattungar i huset. Han var med när Siri kattmamma födde dom, försiktig och tyst var han, full av förundran. När alla fyra kattungar kommit till världen nosade han varsamt på dom medan Siri nöjt spinnande visade sina nya små liv för honom. Han tyckte mycket om kattungarna och var alltid med när du hittade på nya saker under sin uppväxt, som att gå ut för första gången eller när de började få kattmat, klättra runt på möbler och testade sina nya kroppsliga förmågor. De flesta av katterna som bott på gården har sovit och vilat med Torsten och han såg alltid väldigt nöjd ut när dom gjorde det.
Vänligheten har alltid varit Torstens största karaktärsdrag. När jag tänker tillbaka på honom som vuxen hund är det hans vänlighet jag tänker på först. Han var alltid snäll och omtänksam. Men full av energi och jag fick alltid veta på ett eller annat sätt när han behövde komma ut på en extra tur. Han fick dra på ett däck som extra träning en eller två gånger i veckan när han hade som mest energi och jag cyklade ofta med honom, nåt som han tyckte väldigt mycket om.
Fastän han alltid var snäll var han dålig på att hjälpa mig när nya hundar och kunder kom på studiebesök, för att få se till vem och vart det skulle komma att lämna sina hundar. Torsten hade en tendens att skälla högt och ljudligt när han blev glad och uppspelt. Speciellt när det kom folk på besök. Hans glädje gick lätt över i alltför överdriven upphetsning och då pratade han, så det bara dånade. Jag tror att bland det roligaste han visste var att leka skälla-på-Husse leken. Då stoppade jag fingrarna i öronen och "skällde" på honom och han skällde gladeligen tillbaka och studsade framför mig. Det tyckte han var jättekul och det tog alltid en liten stund att lugna ner honom efteråt.
Under sina bästa år var Torsten den glada, snälla, busiga och energifulla hunden så som jag minns honom som bäst. Vi var ute på oräkneliga promenader, cykelturer och skogsrundor. Han hjälpte alla gästhundar som kom hit att känna sig trygga. Han var väldigt omtyckt och viktig för många hundar och speciellt för min egen flock. Torsten blev flockens centrum. En position som man inte kan ta eller roffa åt sig, utan det är nåt som man blir vald till utav resten av flocken, för att man förtjänar den rollen. Han kunde dra igång hela flocken med ett glatt, busigt skall. Han kunde på ett ögonblick få hela flocken allvarlig och vaksam. Plus allt där emellan. Hur han gjorde det vet jag inte. Men det var häftigt och lärorikt att få uppleva. Rollen som flockens centrum hade han ända in i sina sista dagar.
Så en sommarmorgon 2017 var Torsten halt och kunde inte stödja på sitt ena framben. Efter några veterinärbesök kom dom fram till att han hade fragmenterad coronoid process - en tillväxtrubbning i armbågsleden - och artros i båda armbågarna. Ortopeden föreslog en operation, men det ville jag inte. Det var så pass liten chans att han skulle bli bra, det skulle bli lång rehab och risk för smärta i andra delar av kroppen istället. Jag trodde då att tiden var kommen för honom, men efter rådgivning av min vanliga veterinär bestämde vi oss istället för medicinering mot smärtan och det funkade både bra och länge. Han fick även långtidsverkande smärtstillande i sprutform de senaste åren. Han orkade och ville följa med på flockpromenader ända till maj 2020. Men då märkte jag att han inte orkade med tempot längre. Istället började jag gå ut med honom själv eller med sällskap av att par kompisar i skogen, där han kunde få vara lös och ha sitt eget tempo. Och han älskade sin stora hundhage. Dit skulle han gå helst tre gånger om dagen och bara lufsa runt, känna vinden i pälsen och nosa på alla intressanta dofter i gräset.
Jag var länge medveten om att det när som helst kunde vara dags att ta farväl och jag förberedde mig så gott jag kunde på att den dagen skulle komma. Fler än en gång undrade jag om det var dags, men Torsten fortsatte att vara glad och han ville vara med, han ville gå ut och röra på sig och han var vid gott mod. Han hade livsglädjen kvar! Speciellt när jag slutade att oroa mig för honom och istället tog vara på och var tacksam för varje dag som han var vid min sida. Då piggnade han faktiskt på sig lite grann dessutom. Vi fortsatte med våra turer i skogen och i hundhagen, men nu började de gå väldigt sakta och stillsamt. Han uppskattade verkligen att komma ut på tur. Han lufsade sakta omkring, nosade på spännande dofter och njöt av att se sina vänner busa runt omkring honom. Ett riktigt bra exempel på att vara närvarande, leva här och nu och bara uppleva livet.
Men så en dag för tre veckor sen så gick han inte varvet runt i hundhagen utan lade sig ner efter bara en liten kort stund. Samma kväll hade han svårt att gå. Jag visste att nu var det dags, imorgon får jag ringa samtalet till veterinären. Morgonen därefter tog han sig ut på gården för egen maskin, men jag fick bära in honom. Nu kunde han inte gå längre. Det var dags. Livslågan var släckt. Jag ringde veterinären. Efteråt brast det för mig. Vad gör man?
Min mor och lillasyster skyndar hit för att vara med. Jag gör så bekvämt jag kan för honom i vardagsrummet och gör sedan morgonsysslorna med dom andra hundarna för att sedan ta in dom så att dom får säga adjö och vara med när Torsten lämnar oss.
Veterinären anländer. Mor och lillasyster hinner komma hit. Veterinären gör sitt och så var det plötsligt gjort. Obeskrivligt. Ofattbart. Dom andra hundarna nosar på Torsten en sista gång, de vet precis vad som hänt och varför. Nu är det slut. Tårarna rinner. Sorgen är oförklarlig. Himlen har hämtat hem en ängel.
Torsten var en väldigt speciellt hund. Snäll, glad och varm med ett hjärta av guld, men även busig och en filur som var riktigt jobbig många gånger. Han var utan tvekan min bästa och närmaste vän i alla dessa år. Jag kände mig alltid helt trygg med honom, jag litade helt på honom. Det förtroendet hade han förtjänat. Vi hade en stor vänskap oss emellan. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det. Det var en stor trygghet att få ha honom vid min sida. En riktig ära att ha fått vara Torstens människa och en ännu större ära att fått ha honom som min hund.
Jag har lovat Torsten att på ett eller annat sätt fortsätta att ha och jobba med hund så länge jag är kapabel till det. Han har lärt mig att han har ett viktigt budskap till hundvärlden, som jag nu ska försöka förvalta så gott jag kan och få ut till människor. Det budskapet är kortfattat att det är gemenskapen som är det absolut viktigaste i relationen till en hund. Ej träning eller övningar, inte motion, ledarskap, rangordning eller dominans. Det handlar om gemenskap, sammanhållning, samarbete. Tillit, förtroende, respekt, lojalitet, kärlek. Vänskap. Det handlar om flocken och att det inom den finns olika roller, för att hjälpas åt, för att ta hand om varandra. Att möta en annan individ precis som hon är. Att ha en djup relation med en annan själ.
Hur jag ska gå tillväga för att få ut detta viktiga budskap, det vet jag inte än. Tids nog vet jag.
Torsten the Dog började för att jag köpte mig en kamera och jag ville göra nåt vettigt med bilderna jag tog. Jag har alltid tyckt om att skriva, så en blogg med bilder och text om mina hundar verkade som en kul grej. Att jag skulle hålla på så här länge trodde jag inte. Inte heller att det skulle utökas med Facebook och Instagram och bli mitt företags ansikte utåt. Jag hoppas att den här bloggen kan bli till en bok, nån gång i framtiden. Om inte för nåt att så i alla fall som ett minne till en fantastisk hund och underbar vän.
Ett varmt tack till alla er som läst och följt den här bloggen!
Jag saknar dig, min älskade Torsten. Vi saknar dig här hemma.
